Around Annapurna

Hej

Ja det har hänt en hel del sedan sist, jag har startat och slutat min resa runt Annapurna och kommit så långt som till Kathmandu med 5 dagar innan jag är hemma och allt är färdigt för denna gången.

Dag 1 Besisahar - Tal

Ja jag har fått packar en liten väska nu som jag är ganska nöjd med vikten i. Det hade ju varit bättre om man bara hade lyckats få ut något mer kilo så man slipper släpa så mycket. Väskans innehåll ska bara precis gör att jag kan klara mig till Pokhara om någon vecka vilket betyder att man egentligen inte behöver något ombyte bara tillräckligt varma kläder för att nå passet och några reservdelar om cykeln skulle strejka en dag. Men jag började i Besisahar med planerna att ta mig så långt jag orkar. Starten var ca kl 10 på morgonen och jag satte av på den ok bra grusvägen det var inte så många hinder på vägen utom några långa backar uppför men ofta fick man lite vila med nerför ibland. Det var ett landras som däremot satte stopp för cyklingen för en stund och första turen till att bära cykeln var ett faktum. Landraset hade täckt hela vägen och om jag inte minns fel så hade en del av vägen även åkt med ner för stupet. Så mitt inder var helt enkelt en mer eller mindre 45° lutning med en stig på ca 30cm i bredd stora stenar både ovanför och under mig men ska man komma någonstans här i världen så får man bara kasta sig ut i det. Det var inte den stora faran denna gången och båda rasen höll medan jag passerade. Men från denna punkt var det mycket uppför och när jag till slut kunde se Tal en helt fantastisk by som ligger inklämd mellan flera berg, floden och en stor sjö. Namnet Tal betyder faktiskt sjö på Nelapi. Det härligaste med hela dagen var nog faktiskt när jag fick ta mig ner från vägen och ner till byn. En nerförsbacke på kanske 60 höjdmeter och några hundra meter i längd, det gick fort och oj vad kul det är. Väl framme i byn och klockan var ca 16 hade jag cyklat i nästan 6 timmar i sträck med några pauser på vägen. Men jag var vid gott mod och såg fram emot morgondagen.

Dag 1 i siffror:
Distans: 40,64km
Höjdstigning: 1674m
Höjdförlust: 770m
Total distans: 40,64km

Dag 2 Tal - Chame

Innan jag gav mig iväg på hela denna turen hade jag tänkt att jag skulle nå Manang på 3 dagar det vill säga ca 1000 höjdemeter om dagen och ganska långa sträckor att cykla. Min flickvän och jag satt dagarna innan och snackade om mina planer och hon sa då något som öppnade mina ögon lite, att när vi gick den samma sträckan för 4 år sedan så tog vi nästan 7 dagar på oss innan vi var i Manang. Så från den stunden så tänkte jag bara ta varje dag som den kommer och cykla så långt som jag orkar eller har lust till. Jag träffade under dag 1 några vandrare som jag snackade lite med och om deras planer för hur långt de skulle nå idag, de planerade att nå Chame vilket är 1000 höjdmeter längre fram. Då började mina tankar på Manang på 3 dagar lysa lite bättre för det verkade nästan som att dessa vandrare skule kunna göra det på den tiden. Efter lite snack med deras guide så visade sig att det nog inte var omöjligt att hålla mitt mål. Så jag begav mig mot Chame tidigt på morgonen sådär ca kl 9 vilket i sin tur visade sig att jag inte alls behövde stressa så mycket för. Jag nådde dagens mål Chame ca kl 14 vilket gjorde att jag hade gott om tid att göra cykeln färdig efter dagensk prestationer. Jag fick inte de stora hindren idag heller mer än en liten dålig navigations miss... Det finns mer eller mindre en jeep väg hela vägen till Manang vilket motsvarar alla de riktigt svåra dagarna med hård terräng och något som hade resulterat i mycket bära cykel om jag hade hållit mig till vandringsleden istället. Vilket jag definitivt skulle ha gjort idag. Dagen började med hård terräng fram till vägen ca en kilometer från Tal med många ställen där de har lagt stenar som trappor och det går bara inte att cykla varken ner eller upp för. Men väl ute på vägen gick det riktigt bra igen fick cyklat långa sträckor och kom ifatt mina vänner från dag 1 och snackade lite med dem. Sen visade det sig att ett litet landras hade gått för några dagar sedan vilket blockerade vägen men inte lika farligt som dag 1. Vid detta ras fanns en liten bro över vattnet och någon hade ristat pilar i marken för att visa sina bakomliggande vänner vägen. Jag tog ju klart den vägen då jag på kartan kunde se att om jag tog vägen skulle det bli en lång omväg. Detta var då inte så som det egentligen var. Utan min tur ner till bron i en brant backe utan stig med cykel på ryggen resulterade nog i att det tog 15 extra minuter att ta sig över vattnet istället för att bara fortsätta på vägen de 200 meterna som det var för att komma till samma ställe. Jag var inte så glad just då men men nu hade jag ett val att fortsätta på stigen eller att ta vägen som inte riktigt verkade ta samma runda. Jag, dum som jag är, tog stigen för vägen verkade inte gå till samma ställe. Efter att ha burit cykeln i ca 45 minuter så korsade jag en väg och tänkte det måste ju bara vara en jeep väg jag kan ta och helt riktigt tog den mig till toppen av denna berg vägg. Summa sumarum var helt enkelt att hade jag bara tagit vägen hela tiden så hade allt gått mycket lättare, nu satt jag på en restaurang frusen, hungrig och helt slut istället för kanske bara kall och lite hungrig för lunch. Men här ifrån bestämde jag mig för att om det fanns ett val för väg eller stig så ska jag ta vägen oavsett hur fint det ser ut på stigen. Men här ifrån var det fin väg hela vägen till Chame och jag kunde med några härliga nedförsbackar ta mig mina 1000 höjdmeter för dagen utan problem. Nu har jag kommit upp på ca 2670 meter över havet och luften börjar bli lite tunnare än vad jag är van till och det märktes så fort det kom en uppförsbacke orkade inte benen riktigt som vanligt.

Dag 2 i siffror

Distans: 23,14km
Höjdstigning: 1297m
Höjdförlust: 377m
Total distans: 63,74km

Dag 3 Chame - Manang

Kanske en av de bästa dagarna hittills trots punktering och lite småbesvär. Vägen från Chame var igenom barr skog och över ganska platta distanser efter Pisang. Vägen var bara så härlig att cykla på, vägen gick ganska mycket upp-ner, upp-ner vilket kan vara fruktansvärt frustrerande då man klättrar och sliter för att sedan bara ta sig nerför igen. Man siktar ju hela tiden efter att avancera i höjdmeter då målet är 5416 meter och man hela tiden befinner sig lägre. Men idag gjorde det faktiskt ingenting för de uppförsbackarna som var de var riktigt hårda och luften kändes tunnar ju längre dagen gick men de platta partier som var och de nedförsbackarna var bara så härliga att cykla att det absolut inte gjorde någonting. Flera gånger stannade jag och bara beundrade skogen och den fina leden, på kartan stod det att här skulle vara en "peaceful forrest" och det var bara att instämma. Jag hade faktiskt funderingar på att cykla till Manang stanna där en dag cykla till Chame igen och stanna där endag för att vara helt frisk i benen så man verkligen kunde njuta av denna härliga natur och få cyklat på lite ordentligt. Men då jag var alldeles för tidigt på turen så kunde jag inte tillåta mig att förlora 3 till 4 dagar bara sådär. Nu när jag är i Kathmandu så kan jag säga att det säkert hade varit värt det. Vägen från Chame till Pisang var i skogen och avslutades med med ganska platt terräng på slutet med fina vyer av bergen i närheten. Det var här jag fick min första punktering. Minnes punkt Nr 2 från nu och alla andra gånger i framtiden du ska ut och cykla långt ta bara med helt nya oanvända cykelslangar. För jag fick bytat min slang ganska fort men det var tydligen ett hål i denna slangen som tidigare hade blivit lappad. Men inte nog med det ska jävlarmed nästa slang göra det samma. Då var det bara att ta sig till en restaurang för att lugna ner sig lite och äta samtidigt som jag fick ta min sista nya slang som sedan visade sig fungera hela vägen till Tatopani på andra sidan passet. I Pisang mötte jag förvånad som jag blev en annan cyklist. Denna cyklist kom från Spanien och var ganska helt bakom flötet om jag får säga min mening. Han cyklade på en Brompton cykel och för er som vet vad det är så är ni redan förvånade. För er som inte vet vad det är kommer det bilder här under när nätet är tillräckligt snabbt för att ladda upp annars sök på Google. Det är en cykel som är gjord för stadsbruk då man till exempel i stora städer ofta åker i kollektivtrafik samtidigt som man cyklar mellan olika delar av staden. En Brompton är en hopfällbar cykel som definitivt aldrig borde befinna sig i denna form för terräng. Dock hade han några bra punkter då han hade rest ganska mycket för cykeln kunde ju packas så liten att den kunde checkas in som vanligt pagage i flyget och så kunde man ju resa på bara handbagaget så hade man ju alltid transportmedel med sig när man var i olika delar av världen. Ja men inte här uppe i bergen! Jaja detta var inte hela historien utan han lyckades övertyga mig om att han inte skulle klara hela vägen bara lite efter vår lunch tillsammans. Vi tog oss vidare och gjorde en liten felberäkning på navigeringen igen och hamnade vid en flod. Inga problem, tänkte spanjoren, jag vadar över floden för det är närmaste och enklaste vägen. Jag protesterade lite men lät honom leka så mycket han ville så jag tog tillbaka och körde över bron ca 300 meter bakom oss. Efter ca 30 minuters försök att korsa floden lyckades han men då sa jag bara; jag kör nog lite snabbare än dig så vi kanske ses senare hej hej. Vinkade och såg honom inte igen på hela turen och heller inte i Pokhara där jag hade några extra dagar. Men för min del hr ifrån så var det en ordentlig stigning som tog på de flesta krafterna men avslutades med en härlig nedförsbacke och ett härligt gått parti platt mark hela vägen till Mangang som Jag nådde vid ca 14:30 tiden. Denna sträckan hade jag nog om jag åter igen hade tagit mig till Annapurna och samma led tagit vandringsleden istället för vägen för jag tror att den hade varit finare att cykla på och definitivt finare att se på än den långa grusvägen jag cyklade på. Jag blev dock lite förvånad över Manang då Chame var en större stad och jag som trodde att Manang skulle vara största staden på denna sidan passet. Det fick jag sota för i att jag inte hade täckning på mobilen på några extra dagar så det var inte så farligt. Men däremot något jag inte har fått på flera månader gick av stapeln i denna underbara by: Jag fick en härlig varm dusch!!! Det har jag inte fått på två månader och jag kan inte längta mer än till nästa gång jag får det igen när jag kommit hem. Men jag bröt mot alla regler som är i fattiga länder. Man ska spara på vattnet och är det varmt ska det sparas ordentligt på vattnet... jag tog god tid på mig och duschade nog i 20 minuter det var bara så härligt.


Dag 3 i siffror

Distans: 32,19km
Höjdstigning: 1161m
Höjdförlust: 328m
Total distans: 63,74km

Dag 4 Vilodag i Manang

I Manang är det tradition att man tar en vilodag och acklimatiserar sig då man ar rört sig ganska många meter i höjden sedan man startade och få r redan vana till dessa höjder som vandrare. Så på 3500meter över havet så brukas det vandras upp till ca 4000m vilket kan variera i längd och i ansträngning. Jag tänkte att jag skulle hålla mig ganska nära och började gå till en gompa/stupa/pagoda vad det nu är för skillnad. Därifrån så såg jag en klippa man kunde klättra upp till så det gjorde jag och därifrån såg jag en massa religiösa flaggor som viftade och tänkte dit kan jag med gå och helt plötsligt så hade jag passerat mina 4000m och en bra dag för vila var genomgången. Det var ju bara det att man ska ta sig ner med... inte så lätt när man var lite trött i benen. Att gå upp är inte så jobbigt som man kunde tro jämfört med att gå ner. Ner så ska man bromsa lite över sin egna kroppsvikt hela tiden vilket resulterade i att jag var helt slut i mina knän när jag väl kom ner till hotellet igen, men fint det var det. Eftermiddagen och kvällen var mer i vilans tecken. Jag tände min pipa och satt och funderade över allt och ingenting i någon timme innan det var dags för en härlig sizzling Yak steak. Kvällen blev en efterlängtad biotur. För fyra år sedan var jag på det samma ställe med min flickvän en kompis vi mötte i Indien och två andra killar som vi träffade på bussen till Besisahar och bestämde oss för att vandra tillsammans med. Dessa två killarna valde då att se en film vid namn "Into Thin Air" vilken de sedan berättade om och jag blev ju klart sugen på att se filmen men tänkte den går väl bara att ladda ner eller köpa någonstans. Det tog mig fyra år innan jag fick sett denna film och nja den är väl inget jag rekommenderar skådespeleriet är ganska dåligt och utförandet av manus är mest beklagligt samt en oförklarlig heroism till John Krakauer. Men filmen handlar om en händelse från 1996 då 5 personer dör på berget och en massa andra händelser är mer eller mindre otroliga. Jag rekommenderar definitivt boken istället för den är riktigt bra, filmen kan ni se om ni hittar den och har lust att döda 1timme och 18 minuter.

Dag 5 Manang - Thorong Phedi

En dag full av överraskningar. Jag började ta mig från Manang och som vanligt började det med att jag skulle upp för något halvberg innan man åter skulle kunna sätta sig på cykeln igen och faktiskt få cykla. Just norr om Manang ligger en läskig by som är nästan helt folktom och husen ser ut som spökhus, ett ställe jag aldrig hade velat vara när det är mörkt. Men här skulle jag igenom vilket gick utan problem med ett undantag för trappor hela tiden och ett hus som tydligen skulle renoveras och allt bröte skulle läggas över stigen där alla ska gå... jag fick ta en ordentlig omväg och bära lite cykel en stund men kom till slut runt och kunde fortsätta min resa. Resten av turen denna dag var riktigt fin inte så mycket stora stenar och ganska många platta partier med härlig cykling. Men jag tog in i Yak Kharka för att ta en liten kopp te och känna hur kroppen hade det innan jag skulle bestämma mig om jag skulle ta vidare eller ej. Kroppen sa "go for it" så jag av betalade min te och snackade lite med tyskarna som just kom förbi. Ett par killar som hade haft lite problem med höjdsjuka men annars var trevliga. Jag hoppade upp på cykeln lite för fort, jag märkte inget innan jag kom till Ledar och skulle äta. Min sadelväska hade varit öppen hela vägen från Yak Kharka... I den har jag mitt multiverktyg och mina punkteringslappar. Det enda som var kvar i väskan var mina lappar. De hade jag nog klarat mig utan en stund men mitt multiverktyg det kunde jag inte lämna efter mig för om något, precis vad som helst hade hänt med cykeln så hade jag varit körd. Så det var ju bara att sätta sig på cykeln igen lämna stora väskan och cykla tillbaka och leta efter verktygen. Just innan Yak Kharka hittade jag dem och fick cyklat tillbaka till min lunch. Nöjd åt jag färdigt och frågade hur långt det var kvar till nästa by. Svaret blev på cykel tar det nog bara 15 minuter... ja och det kan man ju tro på. på kartan är det 7-8 cm och den kartan är inte så bra upplöst att det skulle ta 15 minuter. Men jag tänkte klockan är bara 12 så jag tar mig vidare. Det gjorde jag rätt i men fy det var tungt. Inte för att stigen var så jätte avancerad då de stabiliserat flera konstanta landrasställen med väggar så att landrasen skulle sluta detta fans inte för fyra år sedan. Men det var hela tiden upp och sen ner och på denna höjden och efter en del cykling hade jag ingen ork i kroppen så alla nerför var fina att sitta på cykeln men när det blev platt och bara lite uppför fanns det inte en möjlighet att ta sig fram på cykeln. Men efter några timmars arbete så kom jag fram till Thorong Phedi och blev bemött av två spanska tjejer som var väldigt förvånade över att se en cykel här. Även en amerikansk pappa kom och hälsade då han tyckte att det var väldigt kul med udda äventyrare. Här mötte jag även två fransoser som jag snabbt hade mött i Manang dagen innan. Så efter att fått på mig lite varmare kläder och en lättare sovstund för att hämta krafter så blev det mycket snack tillsammans med en massa härliga människor. Det blev mycket planering för den kommande dagen med 1000 höjdmedters klättring för att sedan ta sig ner 1600 meter något som kan knäcka även den skarpaste vandraren. De som var lite långsamare i tempo hade tänkt att äta sin frukost kl 0400 för att nå andra sidan innan det blev mörkt igen. Medan de lite snabbare tänkte vänta till i alla fall kl 0500 innan frukosten skulle serveras. Då blev jag helt orolig och tänkte jag kommer ju alldrig att nå toppen innan det blir mörkt... jag hade tänkt att jag skulle äta min frukost kl 0700 men den blev förflyttad till kl 06:30 istället så jag hade lite mer att gå på för jag kunde inte föreställa mig att gå upp så tidigt. Jaja kvällen bjöd på ännu en trevlig pratstund men den amerikanska familjen som var där uppe.


Dag 5 i siffror

Distans: 16,54km
Höjdstigning: 1287m
Höjdförlust: 269m
Total distans: 80,32km


Dag 6 Thorong Phedi - Kagbeni

När jag vaknade till lite i 6 på morgonen hörde jag hur den amerikanska familjen begav sig mot toppen tänkte jag bara åh så härligt att jag bara ska sova en stund till. Tidig eller sen frukost gjorde att alla utom fransoserna möttes på toppen och hade en trevlig stund där uppe och firade vår prestation. Men vägen upp var inte en promenad på några rosbald här inte. Det hela börjar med ca 500 meters klättring där det bara är att titta ner var man sätter fötterna och tala om för sig själv att man gör detta för att man verkligen vill, det är ett helvete men det är värt det i slutet. Det fick även jag berätta för mig själv ett antal gånger på vägen. Men efter ca en timme kom jag upp till high camp och fick sitta innen en stund och ta ett glas vatten innan jag begav mig på den sista lilla färden upp till toppen. Denna bit kräver ett starkt psyke, jag har sett vandringsstavar böjas, kastas ner för backar och högljudda skrik om att detta är ett helvete på denna sträckan. Varför det är så otroligt kämpigt är dels för att man har varit igång i flera dagar samt en tidig morgon och man är ganska slut helt och hållet men till största del att hela berggrunden här ser ut som ett vågigt hav, man tror att man ser toppen kanske 7-8 gånger innan man faktiskt ser toppen. Varje gång man på nytt kan se en topp så dalar humöret ordentligt fram till den stun då man kan se de religiösa flaggorna som är bundna på toppen av passet, då släpper allt och endast lycka intar kroppen, man har nått toppen!! Jag trodde inte på att det var toppen innan jag såg att det var folk där uppe för jag hade enligt min höjdmätare på cykeldatorn ca 200 höjdmeter kvar. Men med den prestationen då jag varit tvungen att le upp cykeln nästan hela vägen från Thorong Phedi och upp fick gåshud och blev överlycklig jag hade fan gjort det och med en cykel. Dagen innan hade vi snackat med några Nepaleser som jobbade för en tidning och för national parken vilka var väldigt intresserade i mon cykel. Dem mötte jag på toppen och  Jag blev intervjuad av en journalist och jag hoppas att jag snart kommer att få bilderna och texten som de skulle skriva om hur bra det är att resa med cykel i ett land som Nepal. Efter en stunds firande och bildtagande var det nu dags för min bästa del av hela resan bara nedförsbacke här ifrån och hela vägen till Beni om 3 dagar. Trots att jag vill säga att jag är ganska bra på att ta mig ner för backar och terräng med cykel fanns det inte en möjlighet för mig att hålla mig på cykeln vid vissa delar av backen. Det var så brant att mina armar inte räckte till för att förflytta vikten bakåt och hade det varit mer än 20 meters sikt kanske det hade varit lättare med men jag var vid flertalet tillfällen tvungen att kliva av och gå med cykeln. Till slut hittade jag en anläggningsväg som jag lite lättare kunde ta mig ner via. Denna vägen bestod mer eller mindre av 15*15*15cm stora stenar som jag skulle parrera och försöka att inte få på fötterna, resultatet blev några större bulor i ramen men förhoppningsvis inget som ska vara allt för dåligt. Bromsarna gick varma och i den fuktiga luften kunde man höra hur vattnet förångades när det träffade bromsskivorna. Men när jag väl kommit ca 1000 höjdmeter ner igen så planade hela naturen ut sig lite och bjöd på många kul upplevelser även om vissa var lite farliga då stora maskiner tydligen hade kört på detta område tidigare och gjort allt lite oberäkneligt men inga problem fick bara en liten punka mot slutet som lätt åtgärdades och jag kunde ta mig ner till Mukthinat redan vid kl 12:30 var jag där. Här träffade jag fransoserna igen och vi tog en lunch tillsammans innan jag tog mig vidare till Kagbeni på en fantastiskt sträcka. Det hela började med lite terräng på stigar och ut på vägar och tillbaka på stigarna och igenom någon bydel innan jag till slut kom ut på den stora vägen vilket var en bra grusväg med en härlig lutning nedför i ca en timme. Här kan jag säga er att det gick fort nästan lite för fort. Väl nere i Kagbeni, en liten by just vid starten av Kali Gandaki vilket är en helig flod i Nepal, byn är en liten med mycket gamla hus och trevliga människor. Här går kor på alla vägar och de kan gå in i husen ibland vilket inte alltid är en uppskattad egenskap. Men jag hade sedan början på resan sagt att jag skulle ha en dag här för det är så härligt, vackert och så nära "Upper Mustang" där man måste betala 500 amerikanska dollar för att få komma in i en vecka och ytterligare 100 dollar för varje dag extra. Men jag fick funnet mig ett hotell och tråkigt nog valde jag inte samma som jag hade varit i för fyra år sedan. Det jag valde så g fint ut och tänkte det blir säkert bra, men nej. Personalen var mer eller mindre störande, taket läckte in under natten, varmvattnet som jag var lovad fanns inte, ja det var inte min kväll detta. Denna kväll önskade jag mig bara att komma hem för att slippa all denna skit.


Dag 6 i siffror

Distans: 23,63km
Höjdstigning: 1147m
Höjdförlust: 2689m
Total distans: 103,95km

Dag 7 Kagbeni - Jomsom

Jag kom upp och fick mig en ok frukost för att sedan börja göra min cykel klar för dagens resa. Tanken var bara att jag skulle tvätta cykeln då jag inte gjort det dagen innan. Men morgonen bjöd på punktering redan innan jag satt mig upp på cykeln. Så det var ju bara att byta slang trodde jag efter att ha bytt ca 5 gånger och försökt att lappa var nu alla utom en lapp kvar och jag såg ingen annan utväg än att gå till Jomsom. Så Kagbeni är nu förhäxat för mig och om jag någonsin kommer förbi där igen ska jag inte spendera mer än kortast möjliga tid där. Men nu till resan gåendes på en tråkig bit av vägen som jag hade hoppats på att jag skulle få cykla. Med platt framhjul tog jag mig vidare från Kagbeni för att nå Jomsom och en cykel eller motorcykel mekaniker som kunde hjälpa med nya bättre lappar till slangarna. På vägen träffade jag ett engelskt par som hade varit ute och rest nu i nästan ett helt år, jag träffade mina tyska vänner från Yak Kharka igen vilka kunde hjälpa mig med ett försök till att fixa cykeln. Jag har genom en jobbarkompis hört att man kunde knyta slangen vid det stället som hålet var om det var helt kris. Så det skulle testas, det enda jag saknade var en kniv så jag kunde kapa slangen och knyta den. Testet var mer eller mindre ett fiasko men det var en kul grej att testa. Jag kunde nog cykla på slangen i 200m innan luften åkte ur igen. Tipset kanske bara funkar på vägcyklar, vem vet. På vägen hände det inte så mycket, det var bara en vatten korsning som jag var tvungen att ta mig över då fick jag hjälp av några lokala som körde en traktor fram och tillbaka. Men det är sjukt vad de lokala ser en ATM när de ser en turist. För 3 minuters körsel med en traktor över en flodbädd med lite vatten ville de ha 200 rupees vilket för dem motsvarar ca 3-500kr i värde men i SEK räknar är bara ca 20kr vilket inte är så mycket för mig men det är ju groteskt att försöka ta ett sådant pris när de lokala kanske om de ens betalade över huvudtaget kanske betalar 20 rupees. Jag stod på mig i alla fall och menade att det var väldigt generöst av mig att jag var villig att betala 100 och efter en stund gick de med på det. Jobbigt att man ska behöva tänka på sådant när man är ute i naturen. Men men väl framkommen i Jomsom så fick jag hjälp av en guide att hitta någon som kunde hjälpa mig med punkan och fick fixat den. Men jag var för skraj för att fortsätta då jag inte visste om luften skulle hålla sig hela vägen till nästa by så jag stannade i Jomsom för att få ut lite pengar på morgonen efter och ta mig vidare där ifrån med lite extra energi kanske.


Dag 7 i siffror

Distans: 11,14km
Höjdstigning: 239m
Höjdförlust: 318m
Total distans: 115,09km

Dag 8 Jomsom - Tatopani

Jag hade tänkt att ta mig från Jomsom till Tatopani på ca 3 dagar för att hinna se naturen och att testa varma källor både i Gasa och i Tatopani. Men det visade sig att mitt mål för dagen vilket var Larjung var nådd redan vid 10 tiden och jag lyckades köra förbi det utan att veta att det var där jag var. Gasa nådde jag till Lunch så ja jag orkade inte stanna där och löka en hel dag utan fortsatte ner till Tatopani. Vädret ändrade sig dramatiskt under vägen ner från Jomsom var det lite öken med mycket damm och varma temperaturer. Lite längre ner började det regna, bli dimmigt och kallt för att avslutat i tropiskt klimat med varma fuktiga temperaturer i strålande solsken. Vägen ner var ganska enkel det fanns en väg och det var bara att följa den. Däremot var kvaliteten på vägen väldigt varierande från fin grusväg till gytja och vattenmassor eller rasade broar det fanns även ställen där floden hade valt att gå på vägen istället för i naturen vilket resulterade i andra ställen där det bara var stora stenar istället för väg. Så cykeln fick sig en prövning igen och klarade det hela utan anmärkningar. Turen ner gick fort och det var så himla kul. Jag träffade på vägen mina tyska kamrater som hade fått för sig att de ska till Indien vilket är hel ok och inget mer med det men de hade beräknat helt fel på dagarna och istället för att ha lagom tid var de så stressade att de tog 11-12 timmars vandringar varje dag så de höll faktiskt högre tempo än mig ner för berget. Lite längre ner träffade jag även min Amerikanska familj som hade fuskat med en 5 timmars bussresa från någonstans i närheten av Jomsom till en ganska bra bit ner. Så lite fusk men det är helt ok det är alldeles för långa sträckor med bara väg så jag förstår dem gott. Vi lyckades fixa det ganska bra så att vi kom på samma hotell i Tatopani och hade en trevlig kväll tillsammans med mycket snack och varma källor att bada i. Så nu var jag klar till slutspurten dagen efter.

Dag 8 i siffror

Distans: 50,01km
Höjdstigning: 475m
Höjdförlust: 1922m
Total distans: 165,1km

Dag 9 Tatopani - Nayapul

Dagen fortsatte liknande gårdagen med grusväg i alla dess former med en hel del våtare denna sträckan ner till Beni där jag stannade för att se om jag skulle orka köra hela vägen till Pokhara eller om jag skulle stanna där och vänta till morgondagen med försöket till Pokhara. Lunchen bjöd på Chowmein lite chips och en cola, men även ett väldigt kul möte med en Holländare. Han kom med sin motocross och parkerade utanför för att äta lite han med. Jag hade lite svårt just när han kom att se om det faktiskt var en västerlänning eller om det var en från Nepal. För han snackade flytande Nepali och hade en hel del utrustning på sig. Men jo han var västerlänning så jag var ju bara tvungen att fråga vad varför och hur. Han hade skaffat sig en Nepalsk fru och startat ett hotell i närheten av Beni och bott där i 15 år. Så det han gjorde om dagarna var att köra sin motocross runt bland naturen och leva livet medan hans anställda kunde tjäna pengarna till honom och hans fru. Verkar ju som helt underbart. Kanske man skulle satsa på. Men men tillbaka till cyklingen. Klockan var bara ca 12 och jag hade energi så jag fortsatte och tänkte mig lite bättre väg här ifrån och det fick jag delvis, asfalt på den största delen men stora delar med grus och lera på vägarna med. Vägen ringlade sig nu lite mer uppför istället för ner eller platt vilket gjorde att jag ganska tidigt efter Beni började bli trött men ofta var de trötta sträckorna inte så långa så jag fortsatte en bit till. När energin hade börjat sina på riktigt stannade jag till i en liten by längs vattnet och tog mig en Dahl Bhat för att jag skulle klara mig till Pokhara tänkte jag. Regnet kom och kylan kom. Jag kom iväg och fick cyklar några mil till men kom bara till Nayapul där energin var helt borta och det kändes som att det bara var uppförsbacke från nu. Så jag såg den förta skylten det stod hotel på och körde in till sidan för att fråga om de hade rum och lyckligtvis hade de det och jag fick mig min efterlängtade paus på ett av de sämsta hotellen jag bott på i Nepal. Men det var i alla fall torrt och jag kunde få mig lite att äta och dricka.


Dag 9 i siffror

Distans: 62,78km
Höjdstigning: 1022m
Höjdförlust: 1182m
Total distans: 227,88km

Dag 10 Nayapul - Pokhara

Dagen började bra med fin frukost och färdig till avfärd. Dock var inte den första timmen på cykeln så himla kul. Hade kanske en medelhastighet på 11km/h då det endast var uppför de första många kilometerna. Men väl uppe på högsta punkten efter sisådär 1,5 timmar så började det gå nerför och oj vad det gick först på asfalt med god sikt så höga hastigheter och glädje på topp sen ut på en grusväg längs en bergskam hela vägen till Pokhara förbi Sarangkot. På grusvägen mötte jag även några turister från Pokhara som hade lånat cyklar och var på en tur i det fina vädret. Detta var nog faktiskt en av de finaste dagarna att cykla förutom den första stigningen då. klockan blev nog inte mycket mer än 12 innan jag nådde mitt mål för dagen och min näst sista distans. Så jag tog mig en välförtjänt dusch, lämnade in alla kläder till tvätt och fick köpt mig ett nytt sett kläder för att kunna ha medan resten tvättades.


Dag 10 i siffror

Distans: 43,62km
Höjdstigning: 828m
Höjdförlust: 1044m
Total distans: 271,5km

Dag 10-12 Pokhara

Nu hade jag mått ett viktigt delmål Pokhara och jag hade tänkt ta det lugnt ett par dagar så halva dag 10 dag 11 och 12 blev mer eller mindre bara glida runt, titta i butiker, cykla lite i staden, dricka ordentlig kaffe och röka min pipa. Det blev även lite häng i en och annan bar och fick lite härlig god mat. Pokhara är verkligen ett bra ställe att landa i här finns mer eller mindre allt man kan tänka sig om man vill ta det lugnt så går det om man vill vara äventyrlig så går det och om man vill festa går det alldeles utmärkt det med. För mig blev det mest en förberedelse till kommande Dag 13 för den turen har jag tagit förr och det var inte så kul, 5timmar 38minuter tog det förra gången till Besisahar och energin tog helt slut. Av en händelse träffade jag min amerikanska familj igen vid en restaurang just utanför mitt hotell på kvällen dag 12 vilket resulterade i ytterligare massa kul anekdoter och berättelser om allt möjligt kul människor dem där.

Dag 13 Pokhara - Besisahar

Förra gången startade jag tidigt för att inte få all den varma solen mitt på dagen. Idag så var jag inte på det humöret. Jag fick packat på morgonen, ätit god stor frukost och tagit iväg vid 10 tiden lite mer som resten av turen jag gjort. Dessvärre så började det regna just när jag skulle hoppa upp på cykeln vilket gjorde mig lite mer försenad men sen orkade jag inte vänta mer. Kom iväg och efter bara några kilometer så slutade det regna och så såg jag bara de ljusa strålarna av solen resten av resan. Denna dagen är väldigt otacksam sträckan börjar med lätt lutning nerför och ca medelhastighet på 40km/h (snabbare än de flesta bilarna på sträckan), för att sedan ta en skarp turn upp i ca 30minuter, ner igen och framme i Dumre. Här ifrån är det 42km av uppförsbacke mer eller mindre. Det är en fin väg hela vägen till Besisahar men den bjuder på den ena branta backen efter den andra några små nedförsbackar och några platta partier med huvudsaken är uppför. Men jag kände mig riktigt bra i form och tänkte jag skulle slå min gamla tid med 1 timme. det blev inte riktigt så jag kom in på 4 timmar och 45 minuter så slog bara med 53 minuter. Men ännu en gång var jag helt slut och fick faktiskt hoppa av cykeln för att bada i ett vattendrag 5 kilometer innan Besisahar bara för att kyla ner mig lite. Väl framme i Besisahar fick jag mig en härlig bit mat hos min Chaia man, fick snackat lite om resan med några lokala och sen tagit till sjukhuset för att hämta nycklar så jag kunde komma åt mina saker igen.


Dag 13 i siffror

Distans: 117,82km
Höjdstigning: 1424m
Höjdförlust: 1438m
Total distans: 389,32km

Around Annapurna 13 dagar

Jag kan varmt rekommendera att ta denna trekking tur på cykel istället man får mycket cykling för pengarna och det är bara trevligt mestadels av tiden och efteråt är det mer än fantastiskt. Hela turen har bjudit på regn, sol, kyla, värme, lite vind men inte i så stora mängder, jobbiga uppförsbackar, roliga nedförsbackar, trevliga människor och ytterst trevlig natur. Men om det blir en tredje gång uppe på passet så blir det baklänges med cykel. Jag tror att rundan på andra hållet är ännu mer uppskattad då det är planare på den västliga sidan passet och en ordentligt hård dag innan man kan börja ta sig ner för de kringliga stigarna av Annapurna trekken.

13 Dagar i siffror
Total distans: 389,32km
Total höjdstigning: 10 558m
Total höjdförlust: 10 558
Lägsta höjd: 386m
Högsta höjd: 5 416m
Totalt brända kalorier: 21 415

Bilder kommer så fort jag har ett snabbare internet som faktiskt klarar av att ladda upp bilder.

Sista inlägget för praktiken och första för Annapurna

Hej

Nu var det ett tag sedan sist men det är bara för att jag har haft en del att göra. Om vi börjar med sjukhuset så har det varit ganska mycket att göra de sista två veckorna. Från dag till dag har det skrivits ut och in väldigt många det är inte så många som stannar mer än 3 dagar, mycket av det har varit rensningar av abcesser (varbölder) och andra ingrepp som har gjort att vi fått mer att göra. Idag har jag varit med om min första (inte min...) omskärelse, det var ganska intressant för jag när jag gick in i operations rummet visste jag inte vad det var för ett ingrepp som skulle göras. Så jag följde med på vad som hände och funderade på varför de skulle lokalbedöva penis för jag såg då inte något konstigt där. Men det visade sig att patienten hade en åkomma som betyder att förhuden inte kunde dras tillbaka för att den är för tight. Efter att denna man fått sina mest privata och de delar han själv håller mest av opererade och helt förvandlade så verkade han ganska nöjd efteråt. Jag var däremot ganska skeptisk då jag såg hur läkarna sydde ihop för det var inte snyggt. Men som tur var så fanns det en blödning som inte stannade efter att de sytt så de var tvungna att öppna upp igen och göra om vilket blev ett mycket bättre resultat. Några andra direkt speciella tillstånd har det inte varit som jag inte redan har skrivit om. Däremot har det som sagt varit en hel del patienter i omlopp vilket betyder många isättningar av PVK:er och annat sådant som är kul för sjuksköterskor.

De senaste veckorna har varit mycket trevliga då jag äntligen fick mitt paket från en cykelbutik på Irland det tog bara 16 dagar i Kathmandu innan jag skulle kunna få det... Helt otroligt tog det bara 4 dagar innan paketet var i Kathmandu men den mer eller mindre dåliga infrastrukturen i företag och vägar gjorde helt enkelt att det skulle dröja ytterligare 16 dagar innan allt var på plats. Men detta betydde att jag äntligen kunde fixa min cykel som kedjan gått sönder på och efter det har jag varit ute nästan varje dag på olika turer runt om i Besisahar och Lamjung området. God träning har det blivit då jag cyklat upp för backar som bara inte har varit framkomliga och som gett mig en utmaning i flera timmar i sträck. Men det bästa med sådana turer är när man väl ska ner igen, det är bara fantastiskt att sätta dämparna på mjukaste inställningen och sen bara flyta ner för vägarna i högsta möjliga fart. Trots regn och allt för varma soldagar (vilka nästan gjorde min armar brända) så blev det en hel del kilometer under hjulen inför kommande många dagar i Annapurna området då jag i morgon ska ge mig av mot Thorong La på 5416m och ca 300km hela rundan. Det är dock skönt att man inte har allt för bråttom jag har ju trots allt 20 dagar på mig innan flyget lyfter den 20 augusti. Men turen kommer att bjuda på fina vyer, branta upp och nedförsbackar, märkliga turister och lokala människor, regn och sol, men mest av allt ett jävligt bra träningspass sug på den Frans. Detta blir nog en bra träningsrunda inför Birkemeinern som blir nästa stora utmaning och i detta tillfälle ser den nästan lite väl liten ut. Ett lopp i Norge som går varje år och är över 94km långt och man passerar ca 1500 meters stigning och utförs bara veckan efter jag kommer hem.

Nej nu får ni nöja er till nästa gång vilket kan vara redan snart då min nya mobil, som var sjukt billig och bra köpt av bästa förhandlaren i Besisahar, har internet och om jag har tur har jag även teckning till att lägga upp en bild eller två och lite härlig bloggtext från turen. Om inte det funkar blir det nog ganska tyst i ca 10 till 15 dagar igen. 

Pensionering och nytt verksamhetsår

Denna veckans sjukhusvistelse har varit intressant. Min handledare/sjuksköterska chefen blev pensionerad vilket är kul för henne men hon gick med 2 dagars varsel. Hon var planerad pension sedan i mars men det fanns ingen ersättare och nu i början av veckan kom det en som kunde ta över och då bestämde sig den nuvarande chefen att gå till verksamhetsårets skifte vilket var i tisdags. Som tur var fanns det inte så mycket att göra med patienter då vi i början av veckan hade ca totalt 20 patienter per dag inklusive inneliggande, mödravård, akut och vårdmottagning. Så de första dagarna bestod i att förbereda sjukhuset till att ta emot det nya verksamhetsåret genom att byta ut alla in- och utskrivnings böckerna samt en massa annan dokumentation som ska arkiveras. Detta är ett jobb som heter duga då allt är skrivet för hand så man inte riktigt ser vad det står och så ska allt sorteras först per patient sen per diagnos och ålder. Det vill säga att man måste först skriva in alla patienter var för sig löpande under året sen sitter en och läser dessa och sorterar efter diagnos så man lättare kan se antal patienter i olika åldersgrupper med specifika diagnoser. Ett evighetsjobb som jag självklart fick hjälpa till med.

Men det har inte bara varit långtråkigt på jobb denna veckan. Den nya chefen är en ganska mycket yngre modell som kan prata någorlunda ordentlig engelska. Eftersom hon är ny så ska hon lära sig rutiner och vad som händer på sjukhuset så hon spenderar mycket tid med oss sjuksköterskor vilket ger mig en möjlighet att kommunicera lite bättre med mina kollegor och det gör att jag får göra en hel del mer än innan. Så denna veckan har jag fått sätta flertalet PVK:er tagit en massa värden och gett en hel del mediciner och faktiskt förstått vad jag ska göra innan jag gör det. Så trots att jag fått en hel del tråkiga uppgifter denna veckan är det helt klart en av de bättre under praktiken.

Jag fick även under veckan vara med på en avslutningsfest
. Vi hade ju en som skulle sluta så hon skulle firas ordentligt. Så det bar av till närmaste restaurang där det bjöds på mat i form av pizza (inte sådan pizza ni tänker men något liknande), pakoura (friterade grönsaker i någon smet), momo:s (grönsaker eller kött som är kryddat och inlindat i en deg som sedan antingen friteras eller ångkokas) och dricka från the Cocacola Company. Festen framgick på Nepali vilket var mest förvirrande för mig men kul det hade jag då man fick se en annan sida av de tillbakadragna sjuksköterskorna som inte så ofta pratar på jobb men nu hade hur mycket som helst att prata om. Det var faktiskt värre än hemma då tjejer träffas och snackar. Men jag skrattade och hade det riktigt kul hela kvällen.

Hygien och materiell är något annat som är intressant. På varje avdelning finns behållare i rostfritt stål som gör att man tänker sterila kompresser eller suddar, man ska även ta upp dessa med en vad man tänker steril tång. Men jag är lite osäker på varför de gör det på detta sättet, för inget mer än steril förpackat så som vi har det hemma i plast förpackningar är sterilt här. Kompresser och suddar kommer skickat hit i rå form det vill säga packat i stora rullar eller i stora förpackningar icke vikt. Så alla dessa bomulls rullar som ska bli suddar måste för hand delas upp och rullas eller tyget för kompresserna tas fram och vikas. Hela processen görs av den som har tid och tittar förbi hanteringsrummet/fikarummet när någon börjar fixa med detta. Man hade ju då kunnat tänka, att eftersom vi vill ha allt så nära sterilt som möjligt, att man hade rena eller sterila handskar på sig och att alla ytor som kan röra vid materialet desinficeras. Men nej, de sätter sig bara och börjar rulla eller vika utan att ens tvätta händer och lägger allt i stålbehållarna. Så redan innan materialet kommer till avdelningarna är det kontaminerat men behandlas som som det vore sterilt och används till sårtvätt, omläggning, spritning av ytor innan nålar ska sättas och vad annars man kan använda dem till. Ibland kan man bli lite rädd då hygienen är väldigt tveksam i vissa situationer. Men så tänker man bara på hur det går för patienterna? Jag har inte sett en enda patient som klagat över infektioner och jag har heller inte sett några följder till brist på hygienen. Så då börjar man fundera på vilken bakteriefobi vi har hemma och om det faktiskt är så att det är betingat att ha en så extrem hygien som vi praktiserar. Eller är det bara så att vi är så renliga i övrigt att vi inte tål de bakterier som finns runtomkring oss... det tåls att tänka över. 

Halvvägs tills jag kommer hem igen

Ja förra veckan började inte så bra... Efter kajakturen så var jag både utmattad och säkert dehydrerad och hade känningar efter att ha sovit dåligt i 3 nätter. Så måndagen började med en vilodag som de så fint kallade det här, och det var välbehövligt. Att äntligen få sova i en någotsånär god säng, äta sig mätt i den maten man själv ville ha och att bara ligga och titta på serier i en hel dag utan att känna någon som helst skam då jag helt enkelt inte orkade gå ut. Så det blev inget jobb den dagen och inget producerat på någon front heller mer än kanske lite mer idiot fakta om någon tv serie.

Tisdag till torsdag var jag åter på jobb och största utmaningen blev att få tvättat alla jobbkläder då tvätt servicen på hotellen i närheten var helt sjukt dyra så fick jag se om jag kunde få tvättat på jobb istället. Inte så uppskattat men det gick eftersom det bara var min a jobbkläder som skulle tvättas. Så jag blev nöjd och fick idag (måndag 6 dagar senare) mina kläder så nu klarar jag mig resten av tiden utan att tvätta igen. Med sjukhusmässigt så spenderade jag förra veckan på General Ward vilket innebär rond, titta till patienterna och mediciner för att sedan äta och se om man kan hitta något kul att göra efter lunch. Sjukhuset är ganska litet men välutrustat. Detta gör att det inte finns så mycket att göra på de lugna dagarna. De har ett antal sängar som gör att de måste ha flera olika avdelningar för akut, födsel (BB), vårdcentral och inneliggande patienter. Men då området de har ansvar för är så pass litet är det kanske en eller två patienter som faktisk är intressanta eller har någon svårare sjukdom om dagen och för en nyfiken student vill man gärna titta på när dessa tas om hand. Men man måste jobba för att hitta dessa patienter då de kan komma till olika delar av sjukhuset. De mest intressanta patienterna för ögonblicket är underliga frakturer så som handleder, tvärsnitts fraktur av överarm och en armbåge som har hoppat ur led och inte blivit behandlad på 10 veckor. Det liknar mycket arbetsskador så som fall eller överansträngningar vilket kan vara förklarligt med att det byggs i alla hörn av Nepal just nu och folk bygger nytt eller renoverar samtidigt som det är tid för att sätta sitt ris så man kan skörda det till hösten. Så många jobbar på många olika delar av Nepal och mycket av jobbet är väldigt slitsamt och riskfyllt vilket kan resultera i allt från sticksår från spikar till flera brutna ben vid fall. Sen kommer problemet för en del människor med att de ska ha råd att transportera sig till sjukhus eller bara ha möjlighet då de bor för långt bort för transporter. Det var det som var problemet för flickan med den urhoppade armbågen, de bor så långt bort att de inte kunde ta sig till sjukhus innan 4 veckor vilket nu har resulterat i att leden helt har stelnat och nu efter 10 veckor endast kan utföra fysioterapi på omkringliggande muskulatur för att inte göra skadan värre än den redan är.

Veckan avslutades med 2 fridagar där vila och mys hade hög prioritet. Sova länge går inte riktigt då det blir ljust kl ca 6 och så startar dagen för alla Nepaleser i byn och de börjar larma med tutor och byggande. Så då får man bara ligga och mysa i sängen med en härlig tv serie eller en film. När man sen tycker att man varit allt för ineffektiv får man ta ut och gå en runda i värmen. Jag fick i fredags en guidad tur ut i naturen av Hiras son Anno (det är en av sönerna i familjen som jag äter min kvällsmat hos) då vi skulle ut och simma i en sjö i närheten. Dock var hans guidemässiga färdigheter inte så bra då vi skulle korsa floder och klättra i berg för att komma fram så efter någon timme var jag tvungen att säga att vi fick ta oss tillbaka för detta var jag inte förberedd på med flipp-flopps och ingen fika. Så vi vände om och tog oss tillbaka till byn för att avnjuta en härlig lunch och så gick jag en runda själv senare vilken resulterade i min första hemmagjorda pipa som faktiskt fungerar. den är inte fager men det är en pipa lika så. Nu har jag hämtat lite material för att kunna tälja och göra fler pipor som kanske blir lite bättre med, så nu vet ni vad jag kommer att göra den kommande tiden...

Eskimåsvängar och strömvirvlar

Nepal är då helt uppgjort till att se naturen i extrema förhållanden. Ett som var väldigt kul och skrämmande vid tillfällen var på Kajak. Det skulle bli 4 dagar på vattnet vilket blev helt sjukt kul!!

Första dagen och transport till Fisling. Uppe med tuppen tog jag mig till busshållplatsen här i Besisahar och med den tur jag har så lyckades jag hinna ikapp en buss som just börjat röra sig mot Dumre där jag skulle göra ett byte till en turistbuss. Men att resa lokalt i Nepal är alltid lika kul, intressant, spännande, skrämmande och lustfyllt. Just denna resan var ganska lugn förutom att jag efter ca halva resan 1,5 timmar in funderade över om bromsarna faktisk fungerade som de skulle på bussen. Men det verkade som att busschauffören hade koll för han lyckades stanna för att plocka upp en hel del passagerare och lyckades även stanna i Dumre där den lokala skruttmobilen byttes ut mot en trevlig truistbuss med A/C och stängbar dörr. Väntetiden i Dumre var ca en timme vilket gott hade kunnat bli längre då Nepal precis som alla andra länder utanför Europa inte förstår konceptet med tider. Tiden fick fyllas med god kyckling och potatis, en lyxvara då den mesta maten består av linser och ris.

Jag och den skumpiga färden till Dumre

Bussarna är inte så moderna som man kunde
 hoppas på

Och de har definitivt inte det benutrymme
man hade velat ha

Bussarna står uppradade i Dumre tutar och skriker för att få
så måna passagerare som möjligt

Väl framme i Fisling och Adrenalin rush Nepal fick jag träffa min kajakinstruktör och vi vandrade genom byn, över bron och igenom lite lätt djungel fram till vårt camp för de kommande dagarna. Campen bestod av ett betonggolv med tak över, ett kök, en toalett, ett par duschar med bambusväggar utan tak och några härliga bungalows, eller de såg ut att vara härliga från utsidan då de hade fint grästak och bambusväggar men på insidan blev det betonggolv och två lådor som skulle föreställa sängar. Men jag hade inte tid att gå några rundvisningar jag skulle direkt ut i kajaken och ut på vattnet för vi hade mycket framför oss. Enligt planen skulle första dagen bestå i att lära sig balans och svängteknik men då jag redan gjort några timmar i kajak både i Nepal och i Danmark så gick det på de första timmarna innan lunch. Lunchen gjordes av vår trevliga kock som nog hade fått ett och annat att veta om den nepalska maten av turister för han serverade inte en enda gång ris på dessa fyra dagar vilket var mer eller mindre underbart. Han tillverkade nepalsk mat med västerländskt påbrå vilket passade mig helt perfekt. Lunchen blev några timmar lång och jag hade lite tid för att hänga i hängmattorna och att komma på plats. Det var tre andra på campen som agerade hjälpredor till vad som kunde tänkas allt från att hugga ved åt markägaren till att vara säkerhets ducky (en liten gummibåt som ser ut som en stor kajak) på vattnet. Eftermiddagen bjöd på eskimåsvängar vilket betyder att man frivilligt ska kapsejsa typ 200 gånger och försöka att med paddeln komma upp på rätt köl igen. Som tur var stod min instruktör i vattnet och först instruerade tekniken och sen kunde hjälpa till då kajaken och jag inte riktigt ville komma helt runt. Det är inte helt lätt att gå från det kalla vattnet till den varma luften samtidigt som man går från uppochner till rättstående men blir snurrig som om man vore full. En erfarenhet man gott kanske kan använda sig av en annan gång man är ute på vattnet istället för alkohol. Efter flera pauser då instruktören behövde värma sig lite och jag behövde lite tid för att återfå balansen tyckte han att det gick bra men att jag nog behövde lite välförtjänt vila till i morgon. 

De fina hyddorna

Ja så fint kan det se ut vid en toalett i Nepal

Den stora gemensamma vardagsrum/matsal/sovsal

Kvällen bjöd på ytterligare tid i hängmattan med en bok och den härliga pipan som tydligen ingen i Nepal kan förstå sig på. Troligt har de bara sett pipor i form att röka opium eller någon annan drog med men bara till tobak det lät bara för konstigt så det fick jag hålla på med själv. Men jag skulle få mig lite kultur vetande innan kudden ropade. Vi tog oss ut till byn och jag fick testa både risöl och roxy samt en massa starka snacks. Risöl är helt ok och tillverkas på ca samma sätt som maltöl men med ris då och hemmagjort. Roxy är någon form för hembrännt som dricks varmt tillsammans med en cigarett för att få den bästa smaken. Jag gillade drickat men hoppade cigaretterna tror nog jag gjorde fel ändå när jag testa med dem, tydligen skulle man få någon söt smak i munnen men för mig var det precis det samma. Snacksen bestod till mestadels av någon form av snabbnudlar antingen kokta eller hårda med starkt kryddade köttbitar i. Gott men till slut väldigt starkt!! När dunken var uppdrucken var det dags att ta sig till campen och få lite kvällsmat tillsammans med en hel del musik och sång. Man kan gott säga att jag har haft tråkigare kvällar ute i skogen!

Fest på högnivå

Och lite dricka blir det allt

Jag myser i hängmattan en av kvällarna

Natten bjöd på nästan ingen sömn då min säng var en trälåda med ett tunnt liggunderlag på så jag hittade ingen ställning som faktiskt gick att sova i. Kommande dagar testade jag att sova i hängmattan vilket var ok i några timmar men slutade med att jag fick ta mig till betonggolvet tillsammans med de andra på campen. Faktiskt var betonggolvet bättre än trälådan, vilket inte get någon mening alls men men jag fick sova lite i alla fall.

Dag två och eskimåsvängen skulle bara sitta, och det gjorde den efter typ två försök så redan nu var jag klar med mitt mål för hela kursen. Fram till lunch blev det en väntan på en raftinggrupp som skulle komma och tekniker för att ta sig eddie ut och in (eddie är där strömmarna/vattnet går i motsatt riktning floden efter hinder som finns i vattnet så som stora stenar eller svängar) vilket man använder sig ganska mycket av när man vill vila eller bara ska se naturen runtomkring. Passande nog kom raftinggruppen samtidigt som jag gjorde en av mina sista eddie ut (förflyttning från eddie tillbaka ut i floden igen) och jag tappade troligt koncentrationen eller något för jag kapsejsade ordentligt och lyckades med min första riktiga eskimåsväng med perfekt utförande och fortsatte som om inget hade hänt. Lycka!!! Vilket även gjorde att man såg lite cool ut inför tjejerna i raftinggruppen. Lunchen åts tillsammans med raftinggruppen som härstammade från Quwait bestående av tre unga damer som var volontärer på ett barnhem i Kathmandu. Då vattennivån hade ökat en hel del från gårdagen blev planeringen lite halvbra denna dagen då instruktören hade tänkt sig att vi skulle ta en tur ner längs floden men inte riktigt vågade då strömmarna var väldigt starka. Så min lunch blev väldigt lång för att till slut komma ut i kajaken för en testtur ner för floden. Det bra med hög vattennivå är att man egentligen bara kan styra sig fram då paddling inte ger någon större effekt men det betyder också att man är passagerare i sitt eget fartyg. Det går ju bra då vattnet är lugnt men när den ena vågen efter den andra träffar en samtidigt som en virvelström suger ner hela kajaken under vattnet så är det inte så kul. Tråkigt nog var det så mina första 100 meter på floden spenderades. Trots min oklanderliga teknik på eskimåsvängarna så hade jag inte en chans mot vattnet. Jag kapsejsade och fick lösgöra mig från kajaken vilket jag var van vid från tidigare resor på vattnet med det jag inte var beredd på var att jag skulle dras ner under vattnet och inte kunna ta mig ur strömmarna. Till en början gick allt bra jag kom upp till vattenytan och fick tag i kajaken och paddeln men nästa virvelström drog mig ner under ytan och jag gjorde nog veckans största misstag släppte kajaken som kunde vara min flyt-ring. Detta betydde att jag nu var helt själv och bara kunde försöka hålla mig ovan ytan, vilken inte jag bestämde över, och försöka simma mot närmaste eddie eller landyta. Efter en kamp som kändes som hur lång som helst lyckades jag få tag i en bergvägg just innan jag var på väg ut i floden igen från min eddie. Jag var skärrad och inte direkt törstig längre då jag säkert fått i mig en hel del vatten, men nu skulle jag komma här ifrån och till min instruktör som själv hade kommit ifrån mig då krafterna tagit honom lite snabbare fram än vad jag hade. Men efter ca 20 minuters klättrande och instruktioner från åskådare och min instruktör så satt jag äntligen på fast plan mark. Jag hade nu lugnat ner mig lite och kunde åter ta mig till kajaken och fortsätta ytterligare en kilometer ner för floden i några små forsar och skarpa svängar. Eftermiddagen bjöd helt enkelt på en kurs i överlevnad i vatten. Släpp aldrig din kajak om du inte har fast i något annat, underskatta aldrig hög vatten nivå i forsar och ha alltid ett par bra klätterskor på när du är ute och leker på vattnet du vet alldrig när du kan använda dem nästa gång.

Personalen försöker att scora en och annan babe...

Kvällen blev liknande gårdagen med lite dricka och firande för mitt liv... men avslutades ganska tidigt då jag var överdrivet trött efter den sömnlösa natten och mina bravader under dagen. 

Dag tre och jag skulle följa med en rafting grupp fram till lunch. Så som livet är i Nepal så väntar man på att andra ska komma och göra sig färdiga, så det gjorde jag idag säkert i 3 timmar innan jag äntligen fick satt min kajak i vattnet. Vilket resulterade i ca 30 minuters riktigt god kajakning ner för floden där jag vid ett tillfälle även fick användning för min nyvunna kunskap, eskimåsvängen vilket gick riktigt bra denna gången. Vi kom snabbt tillbaka till campen då vi startade dagen några kilometer upp floden och fick lunch. Deras lunch var inte så lång men min blev då tanken var att jag skulle åka med samma jeep som raftinggruppen tillbaka till campen. Då dagen hade börjat med lång väntan skulle den förlängas med flera timmar. Jag fick ca en timme på floden innan jag skulle upp på en checkpoint för att bli hämtad och instruktören betonade att vi inte hade tid att komma längre och det var därför vi skulle upp här. Men då vi hade suttit och väntat i två timmar på att jeepen skulle komma och hämta oss blev jag lite sur samtidigt som telefonen ringer för instruktören. Det var dem från jeepen som ringde och meddelade att de hade lite problem då de hade krockat med en buss. Så tydligen hade de goda grunder för att inte komma och hämta oss i tid. Men vi fick lift av en annan och kom tillbaka till campen och kvällen utvecklade sig som tidigare med en del dricka och got humör. Men till skillnad från tidigare kvällar tog vi oss till en annan by och fick sett lite av invånarna där med. Dessa dagarna har blivit en riktig kultur rundvisning av Nepal vilket är väldigt kul.

Dag fyra skulle visa sig bli ganska lik dag tre då vi tog oss till samma start plats fast med lite mer vatten i floden igen. Det bjöd mig på en tur i vattnet och jag fick överge kjaken en stund för de andra att plocka upp, tömma och göra färdig i en av rafterna så jag åter kunde komma på vattnet med start från raften. Detta skulle dessvärre upprepas ytterligare en gång på eftermiddagen. Men det som gjorde min dag denna dagen var resan hem då tävlingen helt enkelt var: Hur många nepaleser kan man få in i en toyota hiace? Resultatet blev inkulsive mig och förare 24 personer. Det ska jag säga dig blev jävligt trångt! bilen hade dock 5 rader istället för de 4 som vi är vana från hemma men att sitta 4 på varje rad och några som hänger över en det blir bara för mycket, samtidigt som föraren kör som en galning som vanligt. Men det är intressant att möta nya kulturer. Kvällen fick denna dagen spenderas i sängen då jag var helt utmattad och började känna mig lite dålig. Troligtvis var det för att jag dels druckit en del alkohol men säkert blivit uttotkad när jag varit i kajaken och även lite utmattad av all träning. 

Men slutet gott allting gott

Mina tre kamrater som gjorde hela turen mer eller mindre fantastisk

 

Kabinbanan till Gorkha (kanske blir ett senare
projekt)

Jag tillsammans med min instruktör och en av medhjälparna
på campen.

Det måste vara semestertider i Kina för vi hade 2 turer på
raken med kineser som ville testa sina vatten färdigheter.

Sista bilden från min härliga kajaktur

234km på cykel och ett trycksår på pungen

Turistresa

Jag tog turen till Pokhara i torsdags vilket visade sig ara jobbigare än vad jag hade kunnat tänka mig. Det är 117km med en total höjdstigning och minskning med 1000m. Jag tog cykeln och tänkte det kan inte vara så jobbigt att cykla den biten jag har ju gjort liknande förr. Ja jag hade fel i alla fall. Det var sjukt jobbigt! Pokhara och Besisahar ligger på mer eller mindre samma höjd över havet men för att ta sig till de olika destinationerna ska man först ner i ca 40 km vilket var ganska skönt men sedan upp i något som verkar en evighet för att få vila lite ned för samma berg och avsluta med 40 km stigning. Men jag hoppas bara på att det var bra träning så är jag klar till birkemeinern sen till augusti.

Pokhara är en turiststad som är mer eller mindre Mecka för vandringsentusiaster eller annat folk som vill testa på något lite extremt i naturen. Här kan man boka alla möjliga resor och turer till olika floder vandringsleder eller utkiksplatser. Jag tänkte ta mig en välförtjänt semester på 1,5 dagar, så jag tog mig en runda på stan för att hitta en motorcykel som jag sedan körde runt med både upp till World Peace Pagoda och till Sarangkot. Men båda de kvällarna jag hade i Pokhara var ägnade njutningens tid. Öl, whiskey och god mat det var vad jag behövde efter att ha ätit dahl bhat varje dag den senaste tiden. Pokhara visade sig från sin bästa sida och jag fick spenderat kanske lite för många Rupees men det var helt klart värt det. Och nu på torsdag bär det av på en Kajak kurs på 4 dagar.

En välförtjänt Gorkha Beer

Pokhara ovanifrån

World Peace Pagoda, en av de 72st som finns i världen.

Avslutningskvällen bjöd på ännu mer god mat och häng på uteserveringen.

Och sjukhuset

Denna vecka har jag varit placerad på General Ward vilket betyder att jag kl 09:00 går rond tillsammans med de nepalska doktorerna och förstår nästan inget av vad de säger. Mellan 10:00 och 12:00 utför vi de ändringarna eller åtgärder som ronden visade. Kl 12:00 till 13:00 är det utdelning av mediciner och kl 13:00 till 14:00 är det lunch. Efter lunch så brukar det vara väldigt lugnt och jag kan flyta runt lite på olika delar av sjukhuset för att se om det finns något kul att se eller hjälpa till med. Eftersom det varit ganska lugnt hela veckan har jag fått tid att snacka en del med de anställda och börjar få en ganska god inblick i vad det är för människor som jag jobbar med.

Veckan har bjudit på några intressanta fall: en man som fått en sticka under stortånageln som var ca 3cm lång, nageln fick tas bort och det var något av en halvbrutal insats där nageln i stort sätt bara drogs från tån lyckligtvis med lokalbedövning. En annan man som hade den största bungen jag någonsin sett och på den hade han något som liknade ett trycksår.

Så får vi se vad morgondagen har att erbjuda och sen bär det av på kajakkurs.